Jag är inte ett stort fan av planer. Planer gör två saker. Antingen blir de historier vi berättar för oss själva om hur vi kontrollerade händelserna och resultaten i våra liv – den typen av plan kan hjälpa oss att se coolare, smartare eller modigare ut än vad vi egentligen är – eller så kan de begränsa oss kraftigt. Att hålla fast vid dem hjälper inte eftersom vi inte kan förutsäga framtiden. Jag tror på att vara öppen och nyfiken – att ha en karta och ett kompass, men ingen fast rutt.

Som tonåring tyckte jag att bildjournalister hade det häftigaste jobbet på jorden, att skicka hem bilder från nyheter, naturkatastrofer, krig och idrottsevenemang. Det var så resten av oss fick se världen. Drömmen var så stark att den överskuggade allt annat. Jag hoppade av gymnasiet och började fotografera på heltid. Jag hängde runt på de stora dagstidningarnas nyhetsredaktioner som en kontorsmaskot. Efter hand lyckades jag sälja bilder från olycksplatser där jag varit först på plats, eller hockeymatcher där jag stått rätt placerad. På den tiden var jag även intresserad av Nordamerika och ville testa om jag kunde försörja mig som fotograf där. Det häör var före internet och det kändes som att min kamera kunde ta mig var som helst.

Så jag flyttade till Los Angeles, men hamnade efter några månader i New York där jag bodde i fem år. Det var en fantastisk tid. När min flickvän och jag väntade barn bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Sverige och prioritera familj före resor. Jag fick anställning som bildchef på Expressen. Men det var dålig tajming. Min tid som chef präglades av nedskärningar och min roll medförde att jag hamnade mellan ledningen och mina gamla vänner, människor jag hade arbetat med i åratal. Ibland var jag tvungen att springa två gånger om dagen bara för att svettas ut ångesten. Till slut nådde jag en vändpunkt. Jag kände att om jag stannade längre skulle jag bli en av “de där” cheferna som bara klamrar sig fast vid ett jobb för att de inte vågar sluta.

Jag sa upp mig, och började hjälpa företag med deras medienärvaro som pr-konsult. Tillsammans med tre  vänner byggde vi upp Wenderfalck, en pr-byrå med fokus på marknadskommunikation. Vi lyckades växa snabbt. Inom några år hade vi tjugo anställda och kontor högst upp i en skyskrapa med fina utmärkelser och diplom på väggarna. Jag hade blivit chef igen. Efter sex år förstod jag att jag inte trivdes. 

Jag har alltid tyckt synd om människor som bara följer pengarna, nu var jag en av dem så jag lämnade företaget jag grundade. 

Sedan dess har jag varit solo. Jag säger ofta till andra att små organisationer är framtiden, och den minsta, mest smidiga organisation som går att föreställa sig är ensamorganisationen. 

Jag är övertygad om att det enda som ger en verklig känsla av säkerhet i livet är tron på ens egen förmåga. Du måste bygga självförtroende för att kunna ta risker. Genom hela mitt liv har jag haft en känsla av att jag, på något sätt, kommer att kunna hantera vilken situation jag än hamnar i. Så min favoritfråga är helt enkelt:

Varför inte?